"Tusan vad mitt caffe skvätter över kanten, bäst att fokusera mera", sa jag till Elin & sedan pladask ner i asfalten. Caffet klarade sig men inte min hand. "Aj, det gör ont", sa jag till Elin som försökte kväva en skrattattck så gått hon kunde medan hon skådade min upprivna hand. "Stackars dig gumman", var det hon sedan fick ur sig, som gjorde mig glad.
Ja, jag måste erkänna att jag tyckte lite synd om mig själv. Men det jag tyckte var skönt var att det inte var någon förutom Elin som jag kände som såg min klumpiga,fula vurpa. Jag kunde därför andas ut, utan några konstigheter. Aj, jag har nog fortfarande lite ont.
Vurpig tjej.
.JPG){kind=small}
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar